Are you who you always said you would be?
Det här året har jag lovat mig själv att vara mer JAG. Mer än både förra året och året före det, även om det var bra år för mig, som stärkte mig enormt. Men jag ska även i år inte tänka så mycket på vad andra säger och tycker om mig. Göra precis vad jag vill. Aldrig lova något jag inte kan hålla. Inte göra saker jag inte vill bara för att vara snäll. Baksidan av det hela är att jag kanske inte kommer ha så många kvar. Grejen med mig är att, jag stöter lätt bort människor genom att bara vara mig själv, det vill säga den tysta som gillar att vara hemma, helt ensam. Jag är tråkig i andras ögon. Det är få som vet att jag faktiskt kan vara rätt rolig att umgås med. Man måste bara lära känna mig väldigt bra innan man ser det och det inte inte många som vill eller orkar det, eftersom jag är så tråkig, right?
Vill ni veta en sak? Jag har inte varit ute på stan och shoppat med en tjejkompis på säkert åtta år. Alltså liksom bara vi två, som normala tjejer gör. Gå i affärer och fika. Jag har ingen sån kompis. Vill ni veta en till sak? Jag har haft sju personer som jag genom livet har kallat min bästa kompis. Men ingen av dem har haft bara mig tillbaka som bästa kompis. Det har alltid funnits någon annan som var snäppet bättre.
För många år sen saknade jag båda dessa saker väldigt mycket, att ha en riktigt bra tjejkompis som jag kunde berätta allt för och som jag visste inte skulle föra det vidare till någon. Visst kommer det stunder nu med då man undrar hur det skulle vara att ha något sånt, MEN jag vet att jag egentligen inte vill ha det. Så fort jag ens kommer i närheten av nåt liknande så orkar jag inte med det. Jag vill inte gå på stan och fika var och varannan dag, jag har ingen lust att prata i telefon eller på msn i timmar och jag orkar inte ses flera gånger i veckan. Jag har fan svårt att bara svara på ett litet sms! Jag träffas gärna och pratar lite och så, nån gång ibland men inte hela tiden, jag behöver vara ensam också. Och hur kul är det att ha en sån kompis? Om man nu inte är likadan själv förstås men jag har inte hittat någon sån än...
Jag hittade däremot min soulmate för lite mer än fyra år sen nu. Det blev min bästa vän och inte långt efter även min pojkvän. En person som faktiskt tycker att jag är den bästa av alla. Jag är så lycklig man kan bli med honom, mitt liv förändrades helt då vi blev tillsammans. Från att gråta flera gånger i veckan till att... inte göra det, underbart. Han har sett precis alla sidor av mig, den tysta sidan, den roliga, udda och totalt urflippade sidan, "jag ska bli bäst och kämpa för det här"-sidan och den nedstämda "vad är det för mening att leva"-sidan. Den sista sidan visar jag inte ofta men den finns där, var och varannan dag. Nästa dag kan jag dock tro att jag är bäst och kan göra vad jag vill. Han om någon får se bevis på mina lätta manodepressiva sidor. Eller cyklotymi är nog mer rätt ord för hur det ligger till. Skrämmande nog insåg jag nyss att 17 av 19 punkter passar in på mig...
Men tillbaka till min underbara sambo då. Att det blev en kille som blev min bästa vän, det gör mig ingenting. Han är den enda jag berättar allt för. Litar på fullt ut. Vi har grymt kul tillsammans, vi gör precis vad vi vill, när vi vill. Han klagar inte ens då jag vill gå i klädaffärer! Fastän jag tror att han kanske inte alltid älskar det ;) Sen att vi är så jävulst lika är helt underbart. Enda skillnaden mellan oss är att han skulle kunna bo tillsammans med alla sina vänner, så mycket tycker han om att umgås. Jag förstår inte, tar det aldrig slut på samtalsämnen för sånna människor..?
ALLA ni som finns med mig idag: Jag älskar er, det ska ni veta. Även om jag inte alltid vill eller orkar ses. Jag undrar just om jag också kan bli normal en dag. Kanske behövs göras en liten förändring i mitt liv, man kanske skulle försöka skaffa sig ett kontorsjobb istället för att jobba i butik? Så kanske känslan av att vilja ses och prata kommer tillbaka?
Så vad säger ni, mina läsare, om allt detta då? Om ni orkade läsa igenom förstås ;) Kunde ni anat det eller kom det som en chock? Kanske finns det någon där ute som känner igen sig? Men den bästa frågan av alla, tycker ni jag är konstig och sjuk i huvudet? Jag vill verkligen veta vad ni tycker. Kommer ni kanske till och med sluta läsa här nu? Var det roligt att läsa? Jag behövde i vilket fall få ur mig detta. Tror jag...
Vad kul gumman att du fastnade för en av mina kärlekstavlor - hoppas den ska sprida kärlek hos er=)
Du är så modig som skriver så personligt i bloggen - starkt gjort. Beundrar dig!
Jag orkade läsa hela och jag tycker inte det är något konstigt med dig :) Däremot tycker jag inte du ska jämföra dig med andra för det finns bara en av dig och det är du, du är bäst på att vara du. Precis alla andra i världen är upptagna med att vara sig eller så försöker de vara en kopia av någon annan. Jag känner igen mig en hel del i det du skriver (har känt igen sånt du skrivit förut också) Jag är också lite så att jag trivs bra med att vara själv och jag umgås kanske en gång i kvartalet med mina närmsta vänner, ibland lite oftare. Träffade även min soulmate för 2.5 år sedan och hon var en tjej som jag hade väldigt mycket gemensamt med. Vi brukade skoja och säga att den största olikheten mellan oss var att hon gillade senap, men det gjorde inte jag. Hon var och är faktiskt den enda människa jag öppnat mig totalt för och det var skönt. Det enda som är lite trist är att hon efter tre månader sa att har man hittat en bra måste det finnas flera bra. Sen gjorde hon slut och idag har vi ingen kontakt alls. Hon är den enda människa jag riktigt saknat och jag saknar henne än. Annars spelar andra människor inte så stor roll i mitt liv, jag väljer oftast att gå mina egna vägar.
Nu blev det en låång kommentar. Hoppas du inte somnade av den :) Vad jag villa ha sagt är att det är inget konstigt med dig, så fortsätt vara dig själv.
känner igen många punkter där, tycker nog att min pojkvän också är min bästa vän som jag gör typ allt med och berättar allt för.. umgås sällan med tjejkompisar :)
Wow, jag säger bara så här: du är precis likadan som jag! Till och med delen om cyklotymi/bipolaritet.
Jag har alltid trott att jag är lite knasig pga detta och trott att det beror på någon form av social fobi (som jag kan ha när jag mår dåligt).
Men för bara några månader sedan så gjorde jag som du gör nu, gick ut med det. Jag erkände framförallt för mig själv att det helt enkelt är sån jag är, jag behöver inte ha samma sociala liv som alla andra när jag ändå inte mår bra av det. Det funkar bättre men det kommer fortfarande perioder då jag inte kan förstå varför jag inte fungerar som "alla andra". Lyckligtvis har jag liksom du lottats med en underbar pojkvän :)
Vad skönt det var att läsa din text och se att det finns fler som jag! Modigt av dig att skriva det på bloggen.
Jag orkar absolut läsa allt. Tycker det är stark av dig att verkligen skriva vem DU är. Vilket betyder att du förmodligen har mycket mera koll på det än många andra har.
Jag brukar i alla fall tänka så
Har själv varit djupt deprimerad och haft ångest etc.
Och sett mig själv som ganska korkad.
Men nu när jag har jobbat på det så vet jag att jag är en av få som har väldigt bra koll på hur JAG verkligen är som person.
Mitt humör, mitt sätt att tänka osv.
Så då kan man fråga sig vem som mår bäst ?
Den som vet om felen och kan hantera dom eller dom som bara lever och inte vet varför dom är som dom är.
Ok nu blev det nog lite rörigt :)
Jag tycker du verkar va en underbar människa och det är synd att dina sk vänner inte såg det.
Kram
Spela roll vem det är som blir ens bästa kompis, sålänge man får en! Jag är glad för din skull att du har en pojkvän som du trivs så bra med, och jag känner igen mig också faktiskt. Vist har jag tjejkompisar också som jag litar på, men ens love är ens love. Man flyger lite inombords när man tittar på honom ibland =)
ibland jämför man sig mycket med andra istället för att tänka på vad man trivs med. Jag hade inte haft någon bästis förens jag fyllde 18. däremot har jag aldrig haft något långt förhållande heller. den turen har tur och det är någonting jag tror många avundas. alla har vi något men saknar någonting annat. men att kunna vara bästis med sin partner är nog snäppet bättre om du frågar mig :) jätte fint inlägg också. blev glad av allt fint du skrev om din pojkvän.
sv: glömde svara på din kommentar. vi funderar på Spanien, Thailand eller Grekland kanske. ni då?
Självklart orkade jag läsa allt! Hoppas verkligen inte du tycker att du är konstig, för det är du verkligen inte. alla är olika och speciella påsitt egna vis och det är ju det som är det fina, eller hur? :) Vi är rätt lika med det där med att vilja vara ensamma och sådär, jag har inget behov av att umgås med människor 24/7, jag vill hellre umgås på mina egna villkor och när det är något roligt som ska hända :)
SV: Tack så jättemkt! Det hoppas jag med, den behöver inte alls bli en stor blogg bara den når ut till de människor som behöver den och som kan bli hjälpta av den :) då skulle det göra mig så glad!
Haha, jag är glad bara du fortsätter svara på mina kommentarer och pratar med mig :)
Hahah nej det tycker jag verkligen inte, jag har ju bara fyra stycken! ;) SÅ roligt att du får se dem live i Milano av alla ställen!! :D KRAAM! :D
Är inte chockad eller vart det, du har ju nämt detat tidigare i bloggen.
Känner igen mig på vissa av punkterna med.
"Ensam är stark" för att sammanfatta det hela.
Konstig och sjuk i huvudet är du inte, för då skulle var och varannan männsika som troligen känner på detta sätt någon gång i livet också vara det, inkl. mig.
Sluta läsa för ett sånt här inlägg?
Du är galen!, det komemr krävas mycket mer innan du blir av med mig kan jag säga.
Mycket intressant och "roligt" att läsa, keep it up för din blogg är bra precis som du.
Du har ju skrivit en del om att du har extrema humörsvängningar och en del fobier, och då jag själv har en hel liten hög med diagnoser på mig, så var det ganska lätt iaf för mig att läsa mellan raderna. Vet inte hur mycket andra förstår dock som aldrig riktigt varit i närkontakt med sånt.
Så klart jag inte slutar läsa din blogg!!
Jag har en sådan nära vän, två faktiskt. Fast den ena speciellt. Vi har kännt varandra sen vi var två små skitungar. Dock har vi levt under extrema förhållanden vilket kanske har knutit oss samman mer än vanligt. Men vi ser varandra som systrar och det spelar ingen roll om vi inte hörs på en månad. Vi finns alltid där för varandra oavsett vad. Det är himla fint med en sådan vän. Ännu finare med två.
Jag känner igen mig i det mesta av det du skriver, och det tror jag dom flesta gör.
Alla har känslorna men bara få väljer att publicera dom.
Jag känner minst sagt igen mig. Tyvärr har det resulterat i att jag mist många vänner, men jag ser det som deras loss. Jag har min snubbe sedan fem år tillbaka, min familj såklart, och så har jag lyckats hitta den där bästa tjejen som finns. Hon finns alltid där för mig och jag för henne trots att vi sällan ses. Det är underbart med sådana människor i sin närhet. Som man alltid kan lita på.
Du är bäst. Rolig, tråkig, flumm, snäll, knepig, underbar, och mycket mycket mer, älskar dig. Rätt så lika, rätt så olika. Men kanske för vi är syskon :) Diggar din blogg fast jag vanligtvis inte inte gillar bloggar så värst mycket :) Du är lätt den bästa syrran man kan ha! love yahh
Orkade läsa och gjorde reflektioner hela tiden faktiskt. Tycker inte du är konstig som vill vara själv ibland, som inte vill göra vissa saker jämt, alla är vi olika och många av oss mer lika än vi vet om, vet inget förrän någon gör som du och tar upp den tråden.
Har det nog som du med bästaste vännen, min är min make, han som jag hittade efter det där kyssa-grodorna-åren, äntligen en som vågar veta allt o vågar vara den som tar emot en för den man är.
En grej jag gillar med mitt husband är att han gärna går in i affären, ställer mig i en provhytt o sen går o hämtar kläder jag kan prova - han gillar det och jag inte så jag kompromissar, för ibland behöver man ju nya kläder o han har ju goood smak so I trust him.
Gillar den du är, den jag hittade här, för det är ju du och en härlig personlighet :-D
